Idag om del 1 så frågade några, och NEJ ni behöver inte äns ställa så dumma frågor och meningar. Helt värdelöst. Fick en av min klasskompis t.ex ska du inte blogga nu, nej juste du ska ju lägga ner bloggen. SAY WHAT LIXOM! Det har inte äns kommit en del 2 och ni vet inte äns varför jag kände/känner så! Lägg ner.

Tillbaka till del 2

---

Jag vet att jag kan vara jobbig, få utbrott, vara sur. Men så är människor, okej? Just i den stunden då alla svikit en hela dagen. Man kände sig så bra med sitt självförtroende och allt innan skolan. Men allt försvann. Helt spårlöst borta. Ni vill säkert veta varför. Men ingen vet. Förutom jag.

Men en sak kan jag säga. Jag är stark och går igenom mycket varje dag. Det känns som om jag ser/är lite annorlunda än de andra i klassen. Vissa kollar på mig som om jag var en clown, lixom. Det ända som kommer upp i mitt huvud då är: Jag ser väll inte ut att försöka vara äldre än vad jag är? Men i alla fall så är jag ju också feg. En riktig liten fegis. Ni vet inte hur feg jag är.

Hoppas ni fortfarande läser, för här kommer lite mer.

Jag vill verkligen vara mig själv, inte härmas. Men det är svårt när andra i äns närhet tar mig som en leksak. Jag är inget att leka med. Jag har känslor.

Men nu kommer sanningen. Den dagen då jag verkligen kände att jag ville lägga ner bloggen. Första känslan kom när vi hade rast. Personerna jag brukade vara med var annorlunda, så jag satt själv. Då, självklart ska de börja skrika om bloggar osv. Då insåg jag vart världen var påväg. Rakt ner i det moderna svartahålet. Alla sitter bara med elektronik nu för tiden. Vi kan ju göra mycket roligare saker utan elektronik.

Därför ville jag lägga ner. Men nu ska vi hoppa in på rätt bana igen.

---

Tänk på det som skrivits. Jag har tagit min tid på att skriva det här, bara för er.

Tog en liten sorgsen bild till detta.